My name is Luka.

Vad konstigt det skulle kännas om man kände till killar/män i sin omgivning som var

Under 35 och hade tilltalsnamn: Rune, Eugene, Jöns, Ernst, Bertil.

Över 60 och hette: Jens, Niklas, Andreas, Patrik, eller konstigast av allt; Pernilla!

För kvinnliga individer finns inget konstigt namn för äldre människor. Ingen reagerar med avsmak när en gammal tant lystrar till typiska småflicknamn som Emma eller Julia. Dock höjer man kanske lite extra på ögonbrynen när en 18-åring pressenterar sig som Hjördis, Gunn-Marie, Hertha, Ingeborg eller Signhild.
Alla ”Hild”-namn som finns förresten. Känn på några av dem bara:

Gunhild, Ragnhild, Annhild, och framförallt Magnhild (MAGNHILD)!

Kamma dig!

Precis klippt mig. Skönt att min första mänskliga kontakt sedan i fredags skulle bli en kvinna runt 40, som svarade "Bilen?!" på min fråga om hur länge sedan det var hon tog över salongen.

Sensationellt!

Vilken JÄVLA skitnyhet att publicera 15 år efter att den djupt deprimerade, självmordsbenägne och nerdekade Nirvanafrontmannen blåste skallen av sig. Hur många människor som iaf hört talas ordet känslor, finns det förresten som gäspar och kollar på klockan när ens vän och bandkamrat dör?

Affärsidén.

"Ok, ju mer man köper, ju dyrare ska det vara. Det måste väl folk ändå gilla?"

Itchy and Scratchy.

Försökte komma upp med ett gäng dråpliga/pinsamma saker jag gjort i mitt liv och sammanställa dessa i den populära topplistevarianten, men finner mig själv vit som ett lakan förutom en enda incident som inträffade på ett tåg för några år sedan (rätta mig gärna om jag har fel genom att i opartiskt ordalag beskriva händelseförloppet du tänker på i en kommentar till detta inlägg. Det där med att prata med ”fel tjej” på krogen räknas INTE).

Jag satt bredvid en kvinna i medelåldern, dit sträcker sig min möjlighet att beskriva henne då jag inte ägnade någon direkt tid åt att granska min ofrivilliga reskamrat, utan gjorde som vanligt mitt yttersta för att ha så lite kontakt med henne som möjligt. Detta skulle dock bli en sanning med modifikation…

Det började klia ganska rejält på mitt ena ben, utsidan av högra vaden för att vara mer precis. Jag satt insjunken i någon tidning och lyssnade samtidigt på musik i hörlurar, vilket kan vara nog så svårt att kombinera om man är en kille av min kaliber. Men jag samlade ihop mina yttersta simultanförmåge-skills och gjorde så en kraftansträngning för att böja mig sakta framåt och langa iväg några välriktade riv med fingertopparna mot mitt kliande ben, fortfarande utan att släppa blicken från tidningen, även om jag vid det här laget antagligen inte alls hängde med i handlingen i den fyrarutor-strip med seriekaraktären Rocky eller vad det nu var jag ”läste”.
Efter att ha kliat ett tag förvånades jag en aning över att benet inte fick vad det ville ha. Den där behagliga känslan av att krafsa på det ställe som kliar infann sig inte alls, vilket var egendomligt då jag kliat mig själv förr med ett fullgott resultat. Det kändes inte ett smack helt enkelt!
Svaret på varför lät inte vänta på sig. Plötsligt vaknade jag upp som ur en dröm och insåg att jag satt som en ettrig byracka och gick loss på en annan (kvinnan bredvid) persons ben, en person jag aldrig tidigare sett, som jag aldrig bytt ett ord med, möjligen en nickande blick, och som framförallt aldrig bett mig om assistans för att bota ett kliande skenben.
Återstoden av resan blev, jag ska inte säga obehaglig, men en smula stel.

John Doe.

När jag gick i högstadiet så gled det under en period runt en två meter lång ryss med röd kalufs i skolans korridorer. Han bör ha varit runt 20 och man fattade aldrig vad han gjorde där (detta var ju innan internetflugan så det gick knappt att googla, tror inte ens Google var något man använde sig av, snarare Alta Vista), kanske pluggade han i någon av gymnasieklasserna, kanske fanns han bara där som en vandrande vålnad under några hektiska månader?

Mitt starkaste minne av honom var när han ärade en av min klass lektioner med ett besök. Antagligen var det för att hans "bundis" Olga Abajeva (som senare bytte efternamn till Dashtigohari då hon tydligen blev retad för sitt tidigare efternamn!?!?!??!?!?!?!?), som även hon var från Ryssland och gick i min klass, eller så var det i vetenskapens namn han fanns på plats vid ett bord mitt i rummet.

Alex, som han hette om mitt minne inte fuckar med mig, var utrustad med en decibelmätare och gjorde ideligen avläsningar på mätaren för att sedan notera kryptiska siffror på ett block. Vad dessa insamlade fakta skulle användas till fick vi aldrig riktigt veta, men så speciellt talande för genomsnittsbullret i en mellansvensk högstadieklass kan siffrorna inte ha varit. Anledningen:
Folk (Larsa och Boris gick väl i spetsen) tyckte det var av yttersta nöje att pressa mätaren till sitt yttersta genom att slamra med pärmarna, slå i bordet och framförallt ge hals som hungriga vargar - Allt för att mätaren skulle "stå på rött".

Konstig grej det där, ryssar, ljudmätare och en handfallen lärare som inte gjorde några vidare försök att få fason på klassen.

Dräparn.

Uttrycket ”Jakt och fiske” känns så inpräntat att jag nästan törs lova att det inte finns NÅGON människa norr om Gävle som endast har en av aktiviteterna som intresse, medan den andra avskys likt pesten. Det är konstigt tycker jag.

Jämställdhet!

Hörde att kvinnor i Kuwait nu har rätt att själva ansöka om ett pass UTAN att be sin man om lov! Detta är ju fantastiskt, jämställdhetsutveckling i världen är inte längre en koloss på lerfötter, utan en fjäril som glider fram över en grönskande äng.

Snart kanske Sverige (som väl ligger hundra år längre fram i utvecklingen än Kuwait) går så långt att det införs lika lön för lika arbete!?

Taaaack!

Det är precis så här man önskar att skicket på det paket med he-mangubbar man köpt på ebay för 250 dollar ska se ut när man hämtar ut det!

Rondellhund.

Idag gjorde jag en sak jag bara gjort vid ett enda tillfälle i livet innan. Jag valde att parkera min fot på en Hela-kitet-muslimsk kvinnas långa kjol precis i skedet när hon skulle förflytta sin kropp mellan spårvagn och asfalten.
En liten scen, inte helt olik en sån när folk i typ Fångarna på Fortet eller Gladiatorerna ska försöka ta sig så långt fram som möjligt med en liten nätt gummisnodd surrad kring kroppen, utspelade sig. Den fjädringseffekt som kunde ha uppstått om kvinnan ansträngt sig till bristningsgränsen för att komma framåt och jag helt plötsligtlyft min fot uteblev dessvärre.
Både kul och pinsam sits för mig, men jag var så trött så jag kunde egentligen inte skämmas!

Perverts!

Bring it on!

Är det någon mer än jag själv som noterat hur äldre människor ofta stannar upp helt och hållet när man möter dem på gatan eller liknande?
Även om vägen är fem meter bred och jag själv kommer gående i motsatt riktning så kan de bromsa, stå helt still och liksom vänta in att jag ska ha passerat för att sedan börja snigla på igen som om ingenting har hänt. Är det någon slags försvarsposition eller är de rädda att deras lårbenshalsar ska ryka av vinddraget som uppstår när två personer möts på gatan i en hastighet av, ja vad vet jag 5km/h (förutom Lars Jonsson som promenerar i 30 och springer i 50 enligt eget utsago)?

Om man skulle vilja råna/nita dem så borde det ju vara lättare att plocka en gammal fossil på 100 år om den är helt orörlig, tänker jag för mig själv.

Oroväckande?

Köpte på mig ett 6-pack makrill i konserv för ett tag sen. Sjukt gott att äta på smörgås måste jag säga.
Jag kikade lite på ena burken innan jag öppnade den. Utgångsdatum 2031. Trettio-jävla-ETT!! Hur fan kan fisk i tomatsås stå sig så jävla länge? Jag kommer ju vara så gammal att jag börjar bli senil och inte ens minnas att jag har burkarna i skåpet när det datumet slår in.
Som jämförelse kan vi ta den handdesinfektionen som står här och där på jobbet, som ju mestadels är etanol och inte ens är tänkt att förtäras, den går ut 2012...

Med flaggan i topp!

Ännu en kändis har gått ur tiden. Det är alltid tragiskt när folk dör, förutom när något riktigt rötägg drar ur jacket för då firas det med kaffe och dopp. Uffe Larsson hör nog inte till den sista kategorin.

Aningen osmakligt (men samtidigt väldigt kul) är att kvällspressen valt en bild till löpet när Ulf är så där jävla speedat glad så det sjunger Wow-13-rätt-på-tipset-glädje!! om hans ansiktsuttryck. Eller varför inte slutfinishposen för ett lismande par i Lets dance. Ni vet den där som programledare (läs: Lasse Holms Sikta mot Stjärnorna-Era) också använder sig flitigt av, för att på något sätt stjäla TV-showen från dess egentliga huvudfigurer genom att med ett Colgateleende göra en yvig pose och uttrycka ”TA-DAAAH!” i perfekt (nåja) synk med vinjettmusikens sista ton.

do da di di deä.

Vi käkade på restaurangen Tre Indier i fredags. Jag såg fler indier än så där inne, men det kanske inte spelar någon roll.
Maten var helt ok, ölen likaså, sällskapet med. MEN den stora behållningen var den härlige man som tog beställningarna och serverade oss.
Det första som skedde var att han i princip befallde Anders, som tydligen ansågs lite för blond för sitt eget bästa, att färga sitt hår svart (då vi andra var mer åt det svarta hållet).
Stämningen blev lite konstig och det fortsatte i den vevan då servitören dök upp och ursäktade sig med att min jacka glidit av stolen och låg på golvet.
Efter att han tagit upp den och skakat av den från eventuell smuts, så slängde han den på en soffa och sa vad vi uppfattade det som ”Jävla Beatlesjacka!”, varpå han gick iväg igen. Ett ord jag inte hört förut, trots att jag antagligen är mer bevandrad inom svenska språket än honom, men där ser man.

När maten kom blev det lite smårörigt med vem som skulle ha vad, men när den saker var utredd (han tog en slev som han förde till näsan och luktade sig fram) slängde han ur sig ett ”Ha det bra” istället för att önska en smaklig måltid som så många andra gör. ”Jepp, hörs!” sa vi och satte igång med maten.

När käket var uppätet dök han upp påpassligt och klämde ur sig ”Jaha, smakade det, bra, äh sådär va?”. Han kom även in med en jättestark sås och beordrade Andreas, som påpekat att det inte var riktigt så starkt som han önskat, att sätta i sig skiten. Maten var då redan uppäten så vi lyckades skrapa ihop lite risresten och nån ärta till honom som fick bli enda tilltugget.
Vi bokar bord igen snart!